Ett pakaak i cyberrymden...
Nummer 30, generation 8
Peter Månsson BRÖMSBåtsman för Attanäs i Torhamn sn, torpare.
Född: 1785-01-23 se, Blekinge, Jämjö fs, Jämjö
Döpt: 1785-01-30 se, Blekinge, Jämjö fs
Peter blev antagen som båtsman 1806-01-29. BBG 2:a båtsmanskompaniet, nr 85
Avsked: 1841-10-24
Avlider: 1857-05-27 se, Blekinge, Torhamn fs, Attanäs
Generalmönsterrullor:
Generalmantalsrulla 1803: Född i Blekinge.
Inskrivningsrulla 1806: Peter Månsson Bröms. Född i Blekinge. Antagen 1806 jan 29 vid 21 års ålder.
Generalmönsterrulla 1810: Sjövan.
Generalmönsterrulla 1816: Befaren.
Generalmönsterrulla 1821: Befaren.
Generalmönsterrulla 1826: Befaren.
Generalmönsterrulla 1831: Befaren.
Generalmönsterrulla 1836: Befaren.
Generalmönsterrulla 1841: Välbefaren. Afskedas för ålder och styfhet i högra knävecket som blifvit förordsakad vid äntringen af hemmema Styrbjörn. Anmäls till Gratial.
Barn:
| BB-G2-0070-1829 Åke Petersson HALLBERG (1803 - 1866) |
| BB-G2-0080-1831 Anders Petersson GULL (1805 - 1861) |
| BB-G2-0070-1834 Olof Petersson HALLBERG (1808 - ) |
| Botil Petersdotter (1815 - ) |
| Karl Petersson (1817 - ) |
År 1808 befinner sig Sverige i krig med Ryssland. En avdelning av den svenska örlogsflottan kommer på sommaren till Finlands södra skärgård för att hindra den ryska skärgårdsflottan från att ta sig västerut mot Åboskärgården och Åland. Detta visar sig vara svårt - de ryska fartygen är mer grundgående än de svenska, som därför inte kommer åt dem.
år svenskarna dock till attack med småbåtar mot en rysk skärgårdseskader i Jungfrusund. Avsikten är i första hand att förstöra eller återerövra de största ryska fartygen, två före detta svenska skärgårdsfregatter kallade Styrbjörn och Hjalmar.
I Tidskrift för sjöväsendet, årgång 1842, beskriver en anonym författare hur attacken gick till.
En Rysk skärgårds-eskader, bestående af 2 skärgårdsfregatter eller såkallade Hemmema, några skonertar eller små briggar samt 12 kanonslupar, utaf den, vid Sveaborgs kapitulation, i fiendens hand fallne afdelning utaf Finska skärgårdsflottan, hade af Ryssarne blifvit utrustad och bemannad, samt lagd i skärgården söder om Åbo, för att uppbringa Svenska kopvardifartyg, och framdeles, sedan förstärkning erhållits, möjligtvis öfvergå till Åland.
Svenska flottan hade kryssat på de södra och vestra farvattnen, för att hindra en förespeglad landstigning i Skåne af Danska och Franska truppar, men sedan det visat sig att någon egentlig fara i detta afseende ej var för hand, och en Engelsk eskader dessutom ankommit till Sundet, erhöllo Svenskarne, efter Gottlands återtagande från fienden, ordres att afgå till Finska viken. Här förenade sig med dem, dagen efter den affär som nu skall beskrifvas, Engelske Kontre-Amiralen Sir Samuel Hood, med Skeppen Centaur och Implacable.
En särskilt afdelning af Svenska flottan var förlagd i Jungfrusund, men de Ryska skärgårdsfartygen kunde ej åtkommas af de Svenska skeppen, emedan de förre, såsom ganska grundgående, voro förlagde långt in i skärgården, hvarifrån kanonsluparne, vid passande tillfällen, visade sig, dock utan att nalkas på närmare håll, eller att åstadkomma någon vidare skada, än att vid ett tillfälle 2:ne man blefvo skjutne på skeppet Fäderneslandet.
Svenska flottan låg vid Öre, och då eskadren vid Jungfrusund der intet kunde uträtta, beslöt Svenska Amiralen att återkalla denna styrka, men att dessförinnan göra ett försök till de Ryska skärgårdsfartygens förstöring. Anfallet måste ske genom öfverraskning, ty inga andra lämpliga farkoster än barkasser funnos, hvarmed Svenskarne kunde nalkas fienden.
Öfverste-Löjtnant von Krusenstjerna, som var Flagg-Kapiten på flottan, blef anförtrodd att uppgöra planen för anfallet, och anordna utförandet. Officerare från de särskilta fartygen i flottan utsågos, och frivilligt manskap utvaldes. Ifrån flottan vid Öre blefvo 7 barkasser, hvardera bemannad med 40 man sjöfolk och 4 volontärer (marin-soldater) jemte 5 armerade slupar beordrade att afgå d. 17 Aug. kl. 6 på aftonen till Divisions-Skeppet Kung Adolf Fredrik i Jungfrusund, hvarest de borde anlända kl. 9. Desse barkasser anfördes hvardera af en Subaltern-Officer och 1 à 2 Under-Officerare.
Vid den bestämda timman anlände Kapiten Nordenskiöld med roddfartygen till samlingsplatsen, hvarest han förenade sig med de från eskadern beordrade farkoster, så att alla sammanlagdt utgjorde 14 barkasser och 10 slupar. Då en transport af Kronobergs Regemente ännu låg qvar, i anseende till motvind, och emedan öfvade skyttar, vid ett sådant tillfälle som det för hand varande, voro af mycken vigt för de angripande, anmodades Befälhafvaren, Major Hederstjerna, att kommendera till hvardera af de större barkasserne 10, och till hvarje af de mindre 6 man soldater, hvarigenom en förstärkning af 132 man erhölls, jemte tillhörande befäl.
När alla voro församlade, nedkallades Officerarne uti kampanj-salen, der Öfverste-Löjtnant v. Krusenstjerna tillkännagaf, det afsigten med den tillernade attacken vore att äntra de båda Ryska Skärgårdsfregatterne, hvilket borde verkställas af 2:ne kolonner, som skulle anföras, den ena af Kapiten Nordenskiöld, som borde angripa Styrbjörn, den andra af Löjtnant Dreyer, som utsågs att äntra Hjalmar.
Till 1:sta kolonnen fördeltes 7 barkasser och 3 slupar, till den andra 6 barkasser och 4 slupar; reserv-kolonnen skulle bestå af 1 barkass och 3 slupar. Sex barkasser och slupar voro beordrade att afgå 2 till hvarje Brigg, och der äntra. Kolonnerne borde framrycka i bredd med hvarandra, och hvarje fartyg följa tätt efter sin föregångare; reserven i queuen. Ordet blef: Guds beskydd! lösen: Gifver seger! Hvarje Officer uppmanades derefter att taga sine enskilte dispositioner. Kapitenerne C. af Klint och Rundqvist beordrades till Chefens tjenstgörande Adjutanter.
Klockan var 3/4 till 11, då kolonnerne satte sig i rörelse. För att undgå de Ryska kanonsluparnes uppmärksamhet, hvilka jemte 2:ne flytande batterier, efter en skärmytsling med Skeppet Fäderneslandet och Fregatten Bellona, under denna och föregående dag, ännu lågo qvar på 1/2 mils afstånd, afgingo kolonnerne sydost om stora farleden till Löföfjärd.
Natten var ej alldeles mörk, men fästet var något öfverdraget med moln, och intet annat är årornes slag krusade den lugna, spegelklara vattenytan. Kolonnerne fortsatte rodden med största ordning, ända till dess de vände vid Löfö udde, och de fiendtliga Fregatterne blefvo synlige, liggande på en knapp kabellängds afstånd ifrån hvarandra, och så i rad, att de för Svenskarne knappt syntes vara mer än ett fartyg. På venstra flygeln lågo i linie 2:ne Skonertbriggar och en på den högra. Inga kanonslupar voro synlige. Just som kolonnerne svängde om Löfö udde, uppsteg månan öfver bergen bakom de Ryska fartygen, lik en påtänd vårdkas, färdig att belysa den förestående heta striden.
Ej förr än på en knapp Engelsk mils afstånd kunde det märkas, att Ryssarne blefvo de annalkande fienderne varse. Ifren att hastigt framtränga eldade nu en hvar. Kapiten Nordenskiöld i teten fortsatte sin rodd, och nalkades med pilens hastighet Styrbjörns förstäf; de öfriga sluparne och barkasserne följde efter, men vid 2:dra kolonnen uppstod en brytning i linien, derigenom att Tapperhetens barkass, den 3:dje i ordningen, var till den grad tungrodd, att han ej förmådde följa sin föregångare, Löjtnant von Horn, och de efterföljande nödgades derföre minska rodden.
Drejer och von Horn gåfvo ej akt på, att de andra fartygen sackade, hvilket vållade, att de båda förstnämnde i halfskymningen af de sina förlorades ur sigte, och då Officerarne tillhörande 2:dra kolonnen icke heller visste hvilket af båda fartygen som var Styrbjörn eller Hjalmar, och ej sågo vid Styrbjörns bog några av 1:a kolonnens roddfartyg, men hörde striden vara börjad, lade till, och äntrade på de platser å Styrbjörn, der de eljest bordt äntra å Hjalmar.
Ryssarne hade om bord sent omsider observerat faran, och i hast gjort sig beredde att kraftigt möta de anfallande. Då kapiten N. styrde förbi sidan af den fiendtliga fregatten, emottogs han, endast på några famnars afstånd, med en gevärssalva, som lyckligtvis för Svenskarne rigtades så illa, att ingen enda man i barkassen deraf ens blesserades, ännu mindre dödades. Barkassen lade till vid babordssidan, och i spetsen för sitt manskap stormade Kapitenen uppför fallrepstrappan, och var den förste som kastade sig öfver relingen in på däck. Här stod en Ryss färdig att med ett hugg gifva den förstkommande sin bane, men ett pistolskott förekom uppsåtet, och sträckte Ryssen i däck.
Med sabeln i hand banade Kapten Nordenskiöld sig rum ibland de påträngande fienderne, till dess några af hans folk hunnit efter honom in på däck, och lemnade honom bistånd. Ryssarne trängdes väl något tillbaka, men då de öfrige barkasserne ej kunde äntra fortare, än i den mån de hunno fram, samt dessförinnan började skjuta på Ryssarne, och desse således funno sina fiender endast äntra från ett håll, och till ringare antal, skyndade alla emot de anfallande, som af öfvermakten tillbakaträngdes.
I harmen hördes Kapiten N., då han ännu ej såg till någon af de öfrige kamraterne, utropa: "skall jag då stå här ensam och blifva nedskjuten som en hund?" men i nästan samma ögonblick framstörtade från styrbords bog: Under-Löjtnant Lagerberg, från babords storröst: Melander, från babords hytt: Uggla, och från styrbords mesanröst: Baron Rehbinder, alla i spetsen för en del af sitt manskap, högt tillkännagifvande sin ankomst. Af desse tillhörde Lagerberg och Melander 2:dra kolonnen, som bordt äntra på Hjalmar. De uppkommo på däck utan betydligt motvärn.
Nu flydde Ryssarne ifrån halfdäck, som snart eröfrades. Löjtnanterne Cavallius och Ruuthensparre af Kronobergs Regemente äntrade upp, jemte sina Jägare, med sjömäns färdighet, och såsom skicklige skyttar, nedsträckte Kronobergarne hvarje Ryss, som på däck sökte fly från en plats till en annan. Den käcke Ruuthensparre föll strax efter det han kommit om bord, dödligt sårad i underlifvet. Efter hand hade flere af Svenskarne uppkommit, medan en stor del af Ryssarne hade äntrat upp i vanten och i märsarne, samt på hytten, hvarifrån de underhöllo elden. Då man märkte att det skjöts uppifrån, beordrades Jägarne att "skjuta i vanten," men då de ej förstodo sjötermen, tillropades de: "lägg an i vädret!" Befallningen åtlyddes, och vid hvarje skott sågos Ryssar komma hufvudstupa nedtumlande i däck.
Likväl var nu endast däcket eröfradt. Löjtnant Melander varseblef att Ryssarne sköto från hyttan, dit en del dragit sig undan. I afsigt att öfverse deras styrka, uppgick han dit, men blef af fienden genast tillbakaträngd. Nedkommen på skansen gjorde han Kapiten Nordenskiöld uppmärksam på nödvändigheten att intaga hyttan. Kapitenen tillropade då Lagerberg och Melander, som stodo honom närmast: "kom och följ mig!" - Sagdt och gjordt. De 3 Officerarne stormade upp på hyttan, och började en strid emot 16 Ryssar, som då bortkastade gevären, och grepo till pikar.
Under denna olika strid sågs Lagerberg falla vid Kapten N:s sida, hvarvid den sednare med smärta utropade: "Se så! nu är Lagerberg i herranom!" men denne reste sig genast åter, och förklarade att det ej var så farligt. En Ryss hade med en pik stuckit honom i ansigtet, då hans sabel vid stötens parerande sprungit. Han förband såret i hast med en näsduk, och fortfor att deltaga i striden, med en på däck funnen sabel.
I detsamma Lagerberg blesserades uppkommo Kronobergarne, som först varseblifvit striden på hyttan, och nu drogo sig de få qvarblifne Ryssarne, som sågo sig öfvermannade, akterut, och begärde pardon, som af Kapten N. med hög röst beviljades. Fångarne nedfördes i barkasserne.
Uti kajutan hade större delen af de Ryska Officerarne och flere af manskapet tagit sin tillflykt, och slutit dörren. Den öppnades, och en äldre Rysk Officer visade sig, som på Tyska begärde att Svenskarne ville taga dem som fångar, emedan de önskade att gifva sig. Kapten N. svarade att han beviljade dem pardon, då i detsamma ett skott aflossades bakom ryggen på den Ryska Officeren, rigdadt emot Kapiten N. Kulan hven tätt förbi hans hufvud, och sårade troligtvis någon bakom honom stående; den Ryske Officeren drogs i detsamma bakifrån in till de sina, och dörren igenstängdes, men det behöfdes ej mer för att till raseri stegra stridslystnaden hos de förut uppretade Svenskarne.
I ett ögonblick var dörren sprängd, och den påträngande mängden, som nu instörtade i kajutan, anställde en förfärlig ödeläggelse. Emellertid hann Under-Löjtnant Melander att tränga sig fram i samma ögonblick, som 2:ne Volontärer höllo på att nedslå en gammal, blesserad och afväpnad Rysk Officer, som begärde pardon, densamme som nyss förut parlamenterat med Svenskarne. Melander hejdade de vilda krigsmännen, i det han kastade sig emellan, och med sin sabel parerade det hugg, som var rigtadt emot den gamle mannen, hvars tacksamhetskänsla hänförde honom att fatta Melanders hand, och hastigt trycka den till sina läppar. Han fördes till den Svenske befälhafvaren och tillsporde honom på Tyska: "Ni viljen väl ej döda den afväpnade?" Svaret af den Svenske Officeren blef: "Vi föra ej krig som mördare, men ni veten deremot ej att strida så som det egnar ärliga krigsmän, hvarföre ock följderne för er blifvit förderflige." Kapitenen lät föra den gamle mannen, som befanns vara Öfverste Herbusch, Chef för de Ryske Landsoldaterne, ned i barkassen.
Samtidigt med desse tilldragelser på däck eröfrades batteriet, hvarifrån sköts med kanoner på de omkringliggande barkasserne och sluparne, ehuru kulorne ej kunde träffa de nära sidan liggande roddfartygen, utan gingo öfver dem. Jägare blefvo placerade omkring luckorne, och skjöto nedåt, samt gjorde rum, så att Svenskarne kunde komma dit ned, sedan de satt några lyktor på pikar för att kunna se.
Detta medförde dock en annan olägenhet, ty då de omkringliggande Svenska barkasserne, i följd af lyktorne, sågo batteriet upplyst, men ännu ej visste att deras kamrater voro der, rigtades säkrare skott in genom kanonportarne, som träffade både vän och ovän. Lyktorne utsläcktes åter och man kämpade i mörkret.
Den strid, som här föreföll, var gräslig, ty Ryssarne följde sitt listiga sätt att strida, i det de, liggande bakom kanonerne, först begärde qvarter, men sedan stucko eller höggo efter de förbiskyndande Svenskarne. Härigenom måste förbittringen naturligtvis tilltaga. Man kunde, under stridens tumult, uti det genom kanonernes läge sammanträngda rummet, höra Svenskarne uppmana hvarandra att ej gifva pardon, med de orden: "Tro Ryssen ej, kamrat!" Här stupade en rask och tapper Svensk Officer, Under-Löjtnant Front. Alla Ryssar blefvo här nedsablade.
Nu var Fregatten eröfrad, och kl. var omkring 2 på morgonen, då de omkringliggande roddfartygen fingo höra Kapten Nordenskiölds segerrop: "Lefve Konungen!" som af de Svenske med lifligt hurra besvarades.
Löjtnant Drejer, som anförde 2:a kolonnen, hade emellertid styrt med Svalans barkass (en ibland de mindre) rakt på Hjalmars förstäf, men endast åtföljd af Tapperhetens slup, insåg han omöjligheten att kunna något företaga, då han endast skulle uppoffrat sig och sitt manskap, utan ändamål; han vände derföre om, till de omkring Styrbjörns babordssida, för- och akterstäf hopade roddfartygen, rapporterade förhållandet till Öfverste-Löjtnant Krusenstjerna, med begäran att han ville förmå de till 2:a kolonnen hörande fartyg att lyda gifna ordres, i stället att inlåta sig, tillika med 1:a divisionen, i strid med Styrbjörn; men den häftiga elden från barkasserne, och de unge Officerarnes ifver och stridslust gjorde både Löjtnant Drejers och Chefens båda Adjutanters bemödanden fruktlösa, helst en stor del af 2:a divisionen redan var i strid på Styrbjörn, och alla stormade emot sistnämnde fartyg.
Under tiden hade den ena Briggen samt Hjalmar, som under tiden svängt sig med sina kablar, och lagt sig tvärs akter om Styrbjörn, öppnat sin eld emot barkasserne, som lågo blottställde för en total förstöring. Ett skott träffade krutkistan i Wladislavs barkas, hvaraf den sprängdes; och brände samt blesserade Under-Löjtnant Erlandson och omkring 18 man. Under denna förvirring hade Under-Löjtnanten Grefve Cronstedt nog besinning att gifva akt på Öfverste-Löjtnant Krusenstjernas röst. Han erhöll befallning att jemte Prins Adolf Fredriks barkass, förd af förhyrde Under-Löjtnant Rumph, afgå, för att angripa den till höger om Styrbjörn liggande Briggen. Denna befallning åtlyddes; barkasserne styrde emot Briggen, äntrade, och inom några minuter var detta lilla fartyg eröfradt.
Då hurraropen från Styrbjörn tillkännagåfvo för de öfrige Ryska fartygen att Fregatten var tagen, vände Hjalmar sin eld, med yttersta häftighet, långskepps emot Styrbjörn. Den besvarades af Under-Löjtnant Uggla och konstit. Under-Löjtnant Holmqvist, med Styrbjörns aktersta kanoner.
Öfverste-Löjtnant Krusenstjerna gaf nu med raketer signal till återtåg; då något vidare företag emot Hjalmar så mycket mindre var rådligt, som kanonsluparne voro i antågande, för att bispringa sina kamrater. Barkasser och slupar blefvo, sedan tåget och springet var kapadt, satte i rörelse, för att bogsera det eröfrade fartyget, som släpades undan Hjalmars eld.
Under tiden klagades af de vid kanonerne tjenstgörande öfver brist på ammunition, hvilket föranlät någre Svenskar att skynda ned i krutdurken, der dörren sprängdes och karduser upplangades. I brådskan och villervallan kunde man ej finna nog kogerskor, utan karduserne upplangades i mängd, och lades på däck, under det itända förladdningar från Hjalmars kanoner, som skjöto inom pistolskotthåll, inflögo på Styrbjörns batteri. Likväl skedde här ingen explosion.
Det eröfrade fartyget blef nu bogseradt för att bringas till Svenska eskadren, under jemt underhållen eld emot Hjalmar och Briggarne. Härunder uppstod en tjock dimma, som jemte krutröken hindrade att se farleden, hvaraf följden blef, att Fregatten, innan kort, stötte på grund, och derföre måste öfvergifvas. Äfven kanonsluparne hade nu ankommit, och då fartyget ej kunde bibehållas, gafs ordres till återtåg.
Fråga väcktes väl, att antingen itända eller sänka Fregatten, men då en mängd blesserade af både egne och fiender funnos om bord, öfvergaf man förslaget att förstöra fartyget, så mycket hellre, som det i alla fall lidit betydligt, och ej ansågs kunna åter göras tjenstbart. De fleste af Svenskarne voro i barkasserne och sluparne, men ännu voro en stor del om bord, som serverade kanonerne.
När Under-Löjtnant Lagerberg tyckte att han från durken uppsändt tillräckligt med ammunition, uppgick han åter på däck, men fann nu att alla de Svenska roddfartygen redan öfvergifvit Fregatten, utom Bellonas barkass, förd af Under-Löjtnant Melander, som redan hade satt utaf från sidan. Lagerberg tillropade honom då att vänta, men folket, som här såg sin undergång för ögonen, lyssnade ej dertill, ty de Ryska kanonsluparne sköto med kroiserad eld, så att hafvet omkring Fregatten syntes som en kokande gryta af de ditslungade projektilerne.
Melander hade likväl nog kraft att göra sig åtlydd, och mod att åter lägga till, för att afhemta sin kamrat. Lyckligt kommo de undan, utan känbar förlust. Ännu voro Under-Löjtnanterne Uggla och Holmqvist om bord, ifrigt sysselsatte med akterkanonernes serverande. Uggla tillropades af Lagerberg, då den sistnämnde lemnade fartyget, att påskynda återtåget, och då han varseblef Styrbjörns barkass, som låg akterut, gaf han Uggla det råd, att hala den till sig, och med de ännu qvarblifne Svenskarne komma efter, hvilket ock af Uggla verkställdes.
Då dimman förhindrade Ryssarne att se det Svenskarne öfvergifvit det på grund stående fartyget, fortsatte de ännu omkring en timmas tid elden emot detsamma, hvarigenom det blef så sönderskjutet, att det ej vidare kunde begagnas, utan kort tid derefter af Ryssarne lärer blifvit slopadt.
Flere af de Svenska barkasserne och sluparne stötte under dimman på de Ryska kanonsluparne, som sköto efter dem, men, till Svenskarnes lycka, så oskickligt, att föga skada skedde. Melander kom med sin barkass rakt emot sidan af en Rysk kanonslup, åtföljd av 3:ne andra; han vek genast af, men Ryssarne vände äfven, samt rigtade sina skott efter honom. Af skråkulorne, som kringflögo barkassen, träffade dock endast en, som ingick genom akterspegeln, strök under tofterne, och dödade en för-ut liggande, illa blesserad man af Kronobergs Jägare, samt jagade upp Lotsen, som gömt sig under en af tofterne, der han trott sig kunna undvika att formera bekantskap med de Ryska kulorne.
Den tjocka dimman hindrade ock de Svenska roddfartygen att se hvarandra och hålla sig tillsamman. Emellertid voro kl. 8 på morgonen alla fartygen återkomne till divisionsskeppet, utan att något enda saknades; de fleste voro dock skadade, ehuru icke betydligt. Den tagna Skonertbriggen Aglé var beväpnad med 10 st. 3-pundige kanoner, och Styrbjörns barkass, hvarmed Uggla och Holmqvist jemte Styrbjörns joll anlände, hade 6 st. nickor.
Tillfångatagne voro Öfverste Herbusch jemte 8 man af Styrbjörns besättning, och Chefen å Skonertbriggen, Löjtnant Zanbulatow med 13 man, utgörande dess besättning. Svenskarnes förlust i denna affär utgjorde 63 man döde och saknade, deribland Löjtnant Ruuthensparre af Kronobergs Regemente och Löjtnant Front vid Örlogsflottan; samt 111 blesserade, ibland dem Under-Löjtnanterne Lagerberg och Erlandson, och lindrigare Kapiten Nordenskiöld samt Under-Löjtnanterne Uggla och Rehbinder, äfvensom Löjtnant Cavallius af Kronobergs Regemente. Ryska förlusten måste hafva varit vida betydligare, emedan, utom de få tillfångatagne, alla Officerarne och hela besättningen å Styrbjörn blifvit nedsablade.